SMILE.

Idag är det porträttdag hos familjen J-son. Brorsan ser som vanligt supersöt ut  och jag försöker täcka två finnar med fem liter brunkräm. Det går sådär. (Höger får bli min snygga sida).
Förutom detta så hatar jag porträttfoto. Inte själva fotograferingen i sig. (nåja, kanske lite. Men det är iaf ljummen hat. Ungefär som svalt Té. Det är inte lika gott som varmt té, men det funkar och smakar okej) Utan snarare hela kalabaliken över va fan man ska ha på sig. NEJ inte den det ser billigt ut NEJ inte kan du väll ha på dig det där NEJ du skojjar va? Och tillslut förvandlas hjärncellerna till frukstflingor som simmar omkring i huvudet med alldeles för mycket mjölk. Ironi med tanke på att jag inte ens gillar mjölk.

RE-PRE-SEN-TA-BEL.
Jag är sämst på det.

Där har ni det, mina damer och herrar, varför jag hatar att behöva vara presentabel, inte för mig själv, utan för 100.0000.00000 andra människor.

Som faktiskt bara kommer att se på fotot säga "va fint" och sen ställa det bakom alla andra fake-ade julkort på fönsterbrädet brevid diskmaskinen eller kylskåpet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0